Har inte skrivit på några dagar nu. Jag har inte varit hemma utan på äventyr. I söndags så satte jag mig in min lilla bil och åkte hem till familjen i lyckeby. Väl hemma retades jag med min bror som var bakis, mina föräldrar som kommit hem från sälen med massa träningsvärk i rumpor och lår. Det är så skönt att komma hem ibland och bara få v ara barn och liten igen. Jag är pappas flicka och han daltade lite med mig och det får mig att må bra. Man kanske inte ska utnyttja detta så som jag gör men det är så skönt ibland

En sak som jag har lite svårt för det är min mamma just nu. Hon och jag har levt ett väldigt nära förhållande. Ända sedan jag blev sjuk har min mamma varit min bästa ”vän” vi kunde prata om allt. Men sedan i sommras har det inte varit samma sak. Min pojkvän sedan nästan4 år dumpade mig på ett väldigt elakt sätt så har jag dragit mig undan och detta har gjort att mamma och jag inte hängt med. Det jävla asets finns ständig runt oss och varken mamma eller jag kan hantera detta. Vi pratar inte längre och vi vet inte hur vi ska närma oss ämnet ”det jävla aset”. Hon kommer ständigt med överraskningar som inte är positiva, tar hem personer från vårt förhållande, som jag inte är redo mentalt att träffa. Så igår när jag kom hem så var det jävla asets bästa kompis och min granne hemma och mamma hade bjudit in dom på kvällspizza. Hon hade inte sagt detta till mig och där kommer jag hem och mitt förflutna som jag inte ville lämna finns i mitt egna hem! Detta gör allt så jobbigt. Varför kan inte han bara försvinna … han har sabbat så mycket… jag flyttade till denna stad för hans skull… jag valde yrke som skulle passa vår (hans) vardag… jag la över 3 år på att renovera vårt hus ich vad har jag fått ut av det… Jo han var otrogen, tog våra gemensamma vänner, min vardag, ingenstans att bo… hans släkt, hans mamma och syster som alla var mer mina egna släktingar än dom som har samma gener som jag. I min släckt är jag det svarta fåret, den felande länken. Tack vare han så får de ännu mera att prata om och jag hamnar ännu mer i skuggan.

Det värsta är att jag älskar honom och vet att inte kommer få han… och jag orkar inte tänka på detta mer men får inte ut det ur huvudet. Han förstör allt.. och nu även min relation med mamma. Varför påverkas man så… varför är jag så villig att vara han till lags, när det ända han gör ar att såra mig? Jag har så mycket annat i mitt liv som borde ha större prioritet än en kille som dumpade mig två dagar innan slut tentan. Jag har vänner som vill mig väl men som jag inte vågar släppa in för jag har blivit så sårad, lämnad och övergiven av personer som jag trodde var min vän. Jag har min skola och sjukdomen som alla borde gå före det jävla aset.